För ungefär ett år sedan så blev det klart att vi skulle flytta till NYC. Men på grund av Covid så har det verkligen dragit ut på tiden helt processen. Problemet har kretsat kring att få en tid hos amerikanska ambasaden för att få ett VISUM. Men så i slutet på sommaren så fick vi besked om att man hade haft viss att få tider i London. Stockholm har än idag inte öppnat upp för intervjuer än.

Sagt och gjort så ansöktes det om att kunna få till en intervju lite mera akut hos ambasaden i London. Ansökan godkändes och vi fick tid den 22 September för intervju. Men eftersom att det har hela tiden varit lite olika besked om hur länge man måste ha befunnit sig i landet innan man fick besöka ambasaden så kom vi fram till att 10 dagar var vad som behövdes. Med andra ord så behövde vi resa den 12 September.

Sagt och gjort, den 12 lyfte vi ifrån Kastrup med en papperslunta som inte gick av för hackor. Allt sammanställt av jurister, arbetsgivare och oss själva. Nu kan man ju tänka att: Vad trevligt att få åka till London och titta på saker. Ja, jo förvisso, men för mig var det jobb som vanligt fast ifrån hotellet. Jag kan kan nog ganska säkert påstå att dessa veckor här har varit mina minst ergomoniskt korrekta veckor någonsin. Vissa dagar jobbade jag ifrån lobbyn och andra ifrån hotellrummet

Men sen kom ju kvällarna och helgerna. Jag hade innan inte varit i London mer än i några timmar vid ett annat jobbtillfälle då jag var till Cambridge, så hela Londonupplevelsen var ju ny för mig, och jag måste säga att…helt klart topp 3 av städer jag har besökt.

Hotellet vi stanndade på var Radisson Blu Edwardian Mercer Street Hotel, perfekt placerat i Covent Garden. Att få rum på våning 7 av 7 var ju väldigt trevligt. Utsikt ut över staden lagom högt upp ifrån dom omkringliggande serveringarna. Nu tro jag inte det är unikt för detta hotell, men vi kan nog konstatera att i England bryr man sig inte så mycket om frukost, om man säger.

Men som sagt, det fanns ändå tid att titta oss omkring och få varva ner lite efter att det sista som hände innan vi åkte var att vi flyttade ut ur huset. Nu var det ju tänkt att vi skulle lämna huset den första Oktober, men då vi fick tid hos ambasaden den 22:an så blev det till att lägga på en rem med att flytta och allt som skulle ske.

Men så kom dagen, den 22:a. Jag hade studerat internet flera gånger för att få en idé om hur frågorna på intervjuen kunde tänkas se ut. Det är ju väldigt viktig att man är korrekt, tydlig och att det man berättar stämmer med dokumenten man har med sig. Vi kom till ambasaden och att vara i tid är ju A och O, men vi hade också fått vetat att dom ville inte att man skulle vara för tidigt pga Covid. Men vi planerade in det väldigt bra och kom i lagom tid. Tog oss in igenom säkerhetskontrollen och fick visa att telefonen verkligen var en telefon genom att starta valfri app på den. Ja, jag startade Spotify. Efter säkerhetskontrollen så kom vi till en vänthall som mer påminde om en flygplats. Stort, luftigt, vitt och väldigt mycket fönster. Inte alls som man hade föreställt sig. Vi satt oss ner och väntade på vår tid. Efter inte allt för långtid så blev det vår tur, men det första som hände var mer en registrering och en första snabb check så att man hade alla papperna i ordning. Det tog mindre än 4 minuter att få det överstökat och vi blev hänvisade till andra änden av salen där vi skulle vänta på själva intervjuen. Det som jag tror förvånad oss mest var hur allting var organiserat. Både förregistreringen och själva intervjuen skedde i öppna utrymmen där personalen satt bakom en glasruta och själv stod man bara utanför och det kändes mer som att man var på banken än en VISUM intervju.

Det blev vår tur och här gick det undan. Av alla ca 200 papper vi hade med oss var dom bara intresserad av 8. Några snabba frågor senare så var allting klart. Hej och hå! Jag tror inte det ens tog 5 minuter här. Lättaden vi kände när vi gick där ifrån. Så mycket jobb för sån liten insats! Så klart, man får ju se det som så att vi var ju förberedda för att det skulle kunna ha blivit mycket mer långdraget med. Så att vi förberett oss så pass mycket som vi hade såg vi inte alls som något bortkastat

När man får sitt VISUM godkänt på ambasaden så behåller dom ens pass för att infoga VISUM:et i passet och säkert lite andra saker med. Så bara för att vi var färdiga med intervjuen så innebar inte det att vi kunde åka hem. 3-5 arbetsdagar sa dom att det kunde ta att få tillbaka passet. För oss tog det ca 3 dagar innan vi kunde gå och hämta ut våra pass. Det som återstod nu var bara att vänta ut tiden. Vår resa var bokad hem för den 30:e så vi fick några extra dagar i London.

Men nu är vi hemma igen, och nu väntar vi bara till den 1 november. Då är det tänkt att vårt lilla flyttlass inklusive hundarna lyfter mot New York.

Nedan kommer lite bilder från olika tillfällen som inte passar in någonstans alls i den här texten